Jag vet inte hur det är för alla andra som pysslar med kreativ verksamhet, men något som jag plågades av under ett tag var att jag tvunget ville göra saker som var universiellt bra. Något som gillas av alla. Det här är något jag tänker på med jämna mellanrum.

Kanske ska det kallas för en fas, ett hinder att komma över, innan vi inser hur omöjligt det är att få alla att tycka om det vi gör. Det kan till och med vara så att de vi känner närmast inte tycker att det vi gör är vettigt, vilket kan kännas som ett stort nederlag, men tack gode gud för att inte alla människor är likriktade och själlösa.

Men..

Vad andra tycker - vare sig det är människor i vår stad, vår familj, eller våra närmsta vänner - har ingen som helst betydelse i det stora hela.
Den dagen helvetet knackar på dörren kommer ingenting vi gör eller gjort ha någon som helst mening längre. Allt vi gör under vår livstid är ett tidsfördriv innan vi dör. 80 år i ett hav av miljoner som redan passerat och fler som ska komma. Det kanske låter som något hemskt, men för mig är det en lugnande tanke som gör att jag kan göra det jag vill.

Det kan vara väl värt att tänka på varje gång vi tvivlar på oss själva i det vi gör. Hur oviktig andras åsikt egentligen är och att vi alltid har ett val, om du vill bry dig och lyssna på vad folk har att säga. Vad du gör med ditt liv och din fritid angår ingen annan än dig. Kom ihåg det nästa gång ett onödigt bekymmer dyker upp.

De som kommit över det här hindret kan komma hur långt som helst med vad som helst, tro mig.