Väldigt bra dokumentär om mediokrati, demokrati, ny teknik, kreativitet och musik på ett ungefär?

Visst, här har du.

Det är lite av en dröm som gått i uppfyllelse att starta ett eget företag, samtidigt som jag knappt har en aning om vad det är jag gör. Nu, idag, för femton minuter sedan, skickade jag in min anmälan till skatteverket. (Som jag dessutom tror att jag fyllde i fel, men men, det går väl att rätta till senare..)

Från och med det här året är jag alltså företagaren, fotografen, ansvarstagaren Emil Eriksson. En skräckblandad förtjusning har spridit sig i kroppen. Är jag redo för den här utmaningen? Nej, definitivt inte, men samtidigt kan jag inte vänta tills jag är 40 med att ta tag i mina ambitioner - Vilket hade vart fallet om jag skulle stålsätta mig för det ofantliga som är att driva eget. - samtidigt känns det som att stirra tiotusen blodtörstiga orcher i ögonen.

Nu ska jag nog gå och blunda ett tag och intala mig att allt kommer att bli bra.

Vi ses!

Har suttit och tagit igen tappad tid på SVT-play, och som vanligt när det gäller dokumentärer om fotografer så sväljer jag dem urskiljningslöst med hull och hår. Det visade sig inte finnas så mycket jag gått miste om under min internetlösa period, förutom en K special-dokumentär (My favourite) vid namn "Fotot, Francesca och fallet."

Corny titel, men det verkade vara en väldigt intressant person som skildrades. Allt hon gjorde fotografiskt var outstanding. (Tja.. förutom en del av hennes skumma videos möjligen.) Hade hon inte varit död hade jag velat gifta mig med henne, tror jag..

Kolla in det, om du har tid.

Fotot, Francesca och fallet.

Blev introducerad för den här låten av en arbetskamrat med liknande musiksmak. Tyckte den var bra, och videon är snygg. Jag gillar hur de agerar mot varandra..

Yay! Nu har jag börjat komma upp på rätt köl gällande internet. Bredbandsbolaget var snälla nog att bjuda (*Shipping not included..) på ett trådlöst modem tills dess de får löst problemet med växlingen från Telia. Trevligt av dem.

Jag har inte suttit och tänkt så mycket på bloggen under min "fast i det analoga träsket"-period. Det har varit fullt upp ändå. Förutom jobb så har det tillkommit nya idéer och planer, varav de viktigaste just nu är:

• Hjälpa en vän att fotografera en känd författare till biografin som han ska skriva åt honom.
• Smaka på att vara låtskrivare åt en annan vän. (Vi får se hur det går med det..)
• Utöver det så funderar jag på att starta eget.

Det känns i alla fall skönt att vara tillbaka.

Anna var den storm i glaset jag trodde mig behöva.

Här följer diverse utsvävningar om min tid från högstadiet och tidiga gymnasiet. Bear with me on this one...

Vid sexton års ålder börjar en ny tid, speciell för en landsortsgrabb som gått på en skola med 200 elever var steget till gymnasiet på Peder Skrivares med sina 2000 ett stort kliv. Det var dags att hitta en ny identitet, eller snarare, hitta en egen, (Även fast det inte är förrän idag som jag börjar få ordning på mina värderingar.. Typ..)

Vem var jag i grundskolan? Jag vet inte. Jag såg nog mest mig själv som killen som var Antons kompis, killen som skötte sitt, hade över medel i betyg, respekt för lärarna osv osv. Jag har ett vagt minne av att min sarkastiska sida hade börjat väckas vid den här tiden, men i övrigt var jag en lerklump som inte formats till något särskilt än.

Så där var min startpunkt i det nya livet. Min klass bestod av en jävlig massa barn från en större grundskola utanför stan där många kände varandra sen tidigare. Gapiga och jävliga var nog en av mina första tankar om dem, så jag satte mig jämte "nördarna".

Mitt minne är en smula luddigt här, men jag vet att Anton spelade death metal, kanske var han redan ihop med Linneas kompis, ett eller två skäl, men jag var emellanåt och kollade på spelningarna som hölls i diverse industrilokaler. Så kom jag i kontakt med Emokulturen, och säga vad man vill om den, men den bestod 2005-2006 av outcasts som inte hörde hemma någonstans. Fula, dumma, alternativa med fuckyou-attityd och neonblå stora slingor i sotsvart hår, alla var välkomna, och jag uppskattade det kommer jag ihåg. Även fast jag varken tyckte om musik, skar mig i armarna, radade upp mig som korpar på kyrkomuren varje fredag eller rökte black devil, så hörde jag mer hemma där än någon annanstans.

Innan man kom in på krogen i Varberg, innan den "ljuva" siffran arton som man suktade så efter, så fanns det ett nöje som de flesta ungdomar brukade roa sig med ute. Det gick ut på att patrullera en sträcka mellan torggrillen och societetsparken och hälsade på folk tills det var dags att vara hemma igen vid typ tolvslaget. Tänk er en pilgrimsvandring, ungefär så var det. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. När jag och linnea var ute, med en påse cider och tysklands-öl, var det det här vi höll på med. Såvida det inte var nåt disko i sparbankshallen, och det var det sällan. Jag hatar verkligen att kallprata, vilket jag gjorde redan då. Istället gick jag in i autopilot, något som vi killar tydligen är bra på (Inga könsfördomar här inte, nä..) och tog mig igenom helg efter helg mer zombie än människa.

När ett förhållande blir till vardag kom tider då jag ifrågasatte allt. Var det värt det? Var det verkligen det här jag ville ha? Visst var Linnea en trygghet och jag visste att hon aldrig skulle lämna mig. Visst hände det en hel del spännande runt omkring oss, men det var inte så mycket hennes förtjänst.

Det var då hon dök upp i mitt liv, Anna. En indiepop-brud, som verkade leva ett så mycket farligare liv än den trygga bubbla hade att erbjuda. Jag hängde en del med Jakob (en barndomsvän från grundskolan.) och hans vänner från natur, där hon var medlem. Jag vet inte vad det var som gjorde att hon drogs till mig, men jag vet att vi satt och pratade om en tjej hon kände som hade vart med om en tågolycka och avlidit. Jag har alltid haft lite svårt att veta vad folk har för åsikter om mig. (Först nu har jag börjat fråga dem.)
Efter julspexet inledde jag min första, enda och kortaste affär jag någonsin haft. Det här kan vara en av de saker jag är minst stolt över i livet. Samtidigt kan jag inte sluta tänka på att det var något som gjort mig till den jag är idag.

Ha aldrig en affär med någon, för jag lovar, förr eller senare raseras hela din värld, och om du inte är en sociopat så kommer ångesten grabba tag om din hals för alltid, alltid. Det var vad som hände med mig, och ingen påhittad kärlek eller kåthet i världen är värt det. (Vi hade dock aldrig sex med varandra, jag och Anna. Det hela varade bara några veckor, och slutade i ett brustet hjärta.)

Jag håller på att byta internetoperatör, men det verkar vara mer smärtsamt än vad som utlovats. Tydligen är jag internetlös i några veckor. Bra start på bloggandet 2012.